Elin Magnusson: Skogen behöver att jag ser den – 2017-01-20 – 2017-02-11

– 20/1 kl 19-22. Övriga dagar, drug tis-lör 12-16.
– Konstnärsssamtal med Elin Magnusson hålls öppningsdagen 20 jan.
– An artist talk with Elin Magnusson is held at the opening Jan 20.
(More Information in English is found below the Swedish text)

 

——— Svenska ———

Skogen behöver att jag ser den

Djur i eller ur synk med den omgivande naturen återkommer i Elin Magnussons videoverk som gestaltar något högst mänskligt. I nyproducerade Nattskärran (2016) letar hon efter en fågel som för 30 år sedan lämnat de marker där familjen bott i generationer.?Äldre folktro säger att nattskärran var hamnar för döda människors själar och i likhet med andra nattaktiva fåglar har hon förknippats med mörka makter. Hon blir en symbol för vårt inre mörker och uppmanar oss att omfamna vår skugga. I filmen samlar konstnären på fjädrar med förhoppning att de ska vara nattskärrans, medical i en slags vilja att söka och möta det som gör ont. Fjädrarna har utgjort materialet i de speglade skogsvyer som hon visar i utställningen. Om landskapsmålningar är en typ av distanserade studier av en omgivning så beskrivs Magnussons kollage hellre som porträtt då skogen är en vän som konstnären studerar och resonerar med.

Magnussons skulpturer liknar ofta oproportionerliga fågelbon eller oidentifierbara krypin av naturmaterial. Med fågeln som en symbol för frihet, en varelse som man ska hålla löst i handen om man vill att den ska stanna, blir hennes bon lika mycket en metafor för obundenhet som hemmahörande. Det finns ett genomgående stråk av kritik i hennes verk där personliga erfarenheter möter skavande normer. I utställningen Skogen behöver att jag ser den tycks hon utmana allas vår trygghetsvurm genom att uppmana till irrfärder. Hon hänvisar till Tomas Tranströmers tankar om vad som väntar den som vågar avvika från den upptrampade stigen. ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse”.

Magnusson blottlägger den inre konflikt som präglar människor som känner en plikt att ifrågasätta det invanda. Parallellt med ansvaret att betvivla makten och vanemässiga mönster, som bara gynnar den starke, så lockar tanken om en inre ro. Med en sådan komplex inställning till tillvaron är det trösterikt att det kringflackande varandet erbjuder en särskild belöning. Den feministiska skribenten och historikern Rebecca Solnit har även hon hyllat planlösa omvägar, bland annat i ”Gå vilse, en fälthandbok”. Genom denna samling kulturhistoriska undersökningar använder hon metaforen om irrfärden för att berätta om olika erfarenheter i livet och fenomen i vår samtid. Både Solnit och Magnusson ser konsten?som en plats för sådan planlös vilsenhet, en skog man modigt äntrar utan att veta om och hur man ska hitta ut.

  • Susanne Ewerlöf, är frilansande curator och har grundat Verkstad konsthall i Norrköping. Hon arbetar även på Fullersta Gård i Huddinge samt med researchprojektet IdentityLab (Sverige/Turkiet) samt det nystartade internationella residencyprogrammet Norrköping A.i.R.

För mer info, se:
———————-
Elin Magnusson
——— English ———

Skogen behöver att jag ser den

(Animals in or out of sync with the surrounding nature reoccurs in Magnusson’s video works, which portrays something highly human. In the newly produced Nattskärran (2016) she is looking for a bird that, 30 years ago, left the area where her family has lived for generations. Old folklore says that the European nightjar was a harbor for dead people’s souls and, like other nocturnal birds, was associated with dark powers. The bird becomes a symbol of our inner darkness and urges us to embrace our shadow. In the video Magnusson collects feathers hoping for it to be feathers from the nightjar, in a desire to seek and meet what really hurts. The feathers later forms the mirrored forest views that Magnusson also presents in the exhibition. If landscape paintings are a kind of spaced studies of the surroundings Magnusson’s collages are rather described as portraits, simply because the forest is a friend which the artist examines and reasons with.
Magnusson’s sculptures are often similar to disproportionate bird nests or unidentifiable dens made out of natural materials. With the bird as a symbol of freedom, a creature which you have to handle carefully if you want it to stay, her nests become a metaphor for both independence as much as belonging. There is a continuous string of criticism in Magnusson’s work where personal experiences meet scraping standards. In the exhibition Skogen behöver att jag ser den Magnusson seems to challenge our safety craze by inviting us to wanderings. She refers to Tomas Tranströmers thoughts about what happens to people who dare to deviate from the trodden path. “There are, deep in the woods, an unexpected glade that can only be found by those who have gone astray”.
Magnusson uncovers the inner conflict that characterizes people who feel demanded to question the habitual behavior. Parallel with the responsibility to disbelieve the power and habitual patterns, which only favors the strongest, the thought of inner peace also seems tempting. With such a complex attitude towards existence it is consoling that the roving beingness offers a special reward. The feminist writer and historian Rebecca Solnit has also praised aimless detours, amongst others in “A field guide to getting lost”. Through this collection of cultural studies she uses the metaphor of getting lost to explain different life experiences and phenomenons of our time. Both Solnit and Magnusson view art as a place for aimless wandering, a forest you bravely enters without knowing if or how you will get out.

  • Susanne Ewerlöf, freelancing curator and founder of Verkstad Konsthall in Norrköping. She also works at Fullersta Gård in Huddinge with the research project IdentityLab (Sweden/Turkey) and the newly started international residency program Norrköping A.i.R.

More info:
————
Elin Magnusson

Comments are closed.