Clarissa Siimes – Water Clocks

Clarissa Siimes – Water Clocks
 

2021.05.07 – 2021.05.29

Clarissa Siimes med utställningen Water Clocks 

 

En vattenklocka är ett av de äldsta instrumenten för att mäta tid. Genom att låta vatten flöda in eller ut ur ett kärl mättes tidens gång. Vattenklockorna hade olika utformning, en av de enklaste formerna var ett konformat kärl med hål i botten och markerade linjer på insidan. I takt med att vattnet lämnade kärlet sjönk ytan och av markeringarna som framkom kunde tiden utläsas.

Genom att ställa papper i behållare med pigmenterat vatten som sedan fått avdunsta eller på annat vis lämna behållaren, har teckningar med organiska linjer sakta framträtt.

Hur mycket tid som rymts i behållarna varierar. Genomsnittet för de mindre verken i utställningen är 33 dygn.

Teckningarna visar tiden som föränderlig och beroende av sin omgivning. Inom sig bär verken på ett samspel mellan konstnären själv, tid, rum, material och fysikaliska fenomen så som temperatur, luftfuktighet, avdunstning och gravitation. Alla parametrar samarbetar och påverkar förloppet.

Medan vattnet dunstar i behållaren tycks dess yta helt stilla för ögat. Ändock finns finstilta vibrationer att återse i de färdiga verken. Likt trädets årsringar eller bergets sedimentlager vittnar verken om ett skeende och en pågående rörelse bortom vår uppfattningsförmåga.

Clarissa Siimes tog sin kandidatexamen från Umeå konsthögskola 2014 och bor och verkar i Umeå. Hon arbetar främst med teckning och experimenterar med teckningen både materialmässigt och konceptuellt. Hon intresserar sig för processer där det finns utrymme för materialets och naturens medverkan, och undersöker hur deras agens kan komma till uttryck i det konstnärliga arbetet.

 


 


 

För alla er som inte hade möjligheten att se Clarissa Siimes utställning Water Clocks kan ni nu följa denna videovisning för en närmare titt på hennes verk. – Varje verk har titeln ”Water Clock” samt en nummerföljd efter (ex. ”Water Clock 34:2”) Nummerföljden är ett sätt för Siimes att organisera sin process. Det första numret berättar vilken behållare pappersarket eller kartongen har satts ner i. Det andra numret berättar vilken ordning i behållaren som pappret stått. Genom dessa nummer kan Siimes sedan gå tillbaka och följa nedskrivna detaljer som haft betydelse för processen, tex papperstyp, pigmenttyp, hur många dygn avdunstningen tagit etc.

 

Som en avslutning på vårens program och utställningen Water Clocks, bjöd vi in till läsning och samtal mellan Clarissa Siimes och Imri Sandström. Nu finns inspelningen från eventet på vår Instagram och Facebooksida för de som inte kunde vara med. Av Siimes 22 verk i utställningen Water Clocks har Sandström fokuserat sitt skrivande åt ett av verken. I klippet kan ni höra Sandström läsa sin text och få ta del av hennes blick, ord, samt ingångar till utställningen Water Clocks.

Imri Sandström är konstnär, författare och forskare. I sin konstnärliga verksamhet har hon omfattande arbetat transdisciplinärt mellan det litterära fältet och bildkonstområdet. Hon har skrivit den konstnärliga avhandlingen tvärs över otysta tider / across unquiet times. Sandström undersöker nu möjligheterna att skriva (om) bild genom att initiera projektet Writing Visual Relations: The Possibilities of Transdisciplinary Ekphrasis.

 


 

37:1

Precis när du kommer in i rummet
Du
Horisonten
Segmenten

Språket som avtecknar sig som
pigmentförändringar liknar
aspekter av landskap

De linjer som bildas bildas
De linjer som bildas bildas
successivt, vad avbildas?

Ingenting. Potentiellt
tid. Osäkerhetsrelationen.

Ljuset är så ljust. Rummet är så ljust att ögonen tåras.
Horisonten genom tårarna är
ingen horisont avbildad
men bildas inuti läsningen, läsningen,
avtecknar sig.
Du närmar dig ytterligare

Den vita ramen. Glaset. Arket däri.

Horisonten sträcker sig
från arkets övre vänstra hörn
till dess högra
i en medsols läsning
vågrätt, vattnet
är inte avbildat utan det som har bildat
bilden. Läsningens vågor eller de vågor som uppstår i läsningen
bryts

Igen: tiden, avbildad och bildad,
genom ett successivt avtecknande.
Igen: det här är ingen horisont,
den vita vidden ovanför är
utanför läsningen inte
en vit himmel, inte snövall
Isvägg

Om du fokuserar på det
syns i bildens inglasade yta huset bakom dig genom
fönstrets tre delar, lätt darrande
Den lätt, ännu lättare, knappt kännbara gula ton
som huset är målat i
Du måste anstränga dig för att se genom huset och igen uppfatta
bilden innanför inglasningen
Igen och igen
Du pendlar mellan skärpedjupen
Hus horisont hus horisont hus horisont hus

Bilden och det som speglas i bilden.
Bilden. Och det som speglas i bilden.

Bilden är blå
och skapad av Payne’s grå

Pigmentsammansättningen skiljer sig åt mellan olika tillverkare
Winsor och Newton har i sin blandning
PB15 ftaloblått
PBk6 svart, lampsvart går mot karbonsvart
PV19 karmosinrött

Pigmentblandningen är namngiven efter konstnären William Paynes
som rekommenderade den till sina elever
som ett substitut för
svart

Bilden är olika nyanser av blått

Blått angränsar till och är
svart
Övergår i, är redan

Horisonten är ett streck och det är endast i en medsols läsning som detta
svarta streck sträcker sig från vänster till höger

Nedanför utspelar sig det drama som tiden inte så mycket gestaltat som
bildat
Segment för segment
Räckor av vågrätt

Tiden i samarbete med pigmentblandning, papper, vatten och konstnären
som skapat premisserna

En optisk villa har bildats bilden
tycks skjuta ut från sina två dimensioner
Ett
bergsmassiv snötäckt
Svärta
Vintern lika blå som havet på grund av himlen som
speglar sig
Du speglar dig i glasets yta men ser bara huset
Fönstret. Huset genom fönstret.
Rummet är så ljust,
din röst i rummet
när du talar.
Tavla

En vit ram i ett vitt rum
Avgränsandet skapar verket som verk,
gör att verket känns igen såsom verk
i rummet
i läsningen
En historia av att upphöja vissa,
utmärka vissa, aspekter eller fenomen
för blicken

Vad som än utspelar sig i dessa rum

Makt, inte minst människans i relation till alla andra levande och icke levande fenomen och kroppar, är en oupplöslig del av vad som utspelar sig. Blått
utspelar sig.
Och närmar sig uppbrutet segment för segment
svart, svart är fortfarande segmenterat

Du ställer dig öga mot öga
De varelser som med höjda armar dansar eller
brinner blåsvarta
redan förkolnade
i dansen
har brunnit i en horisontell rad något
norr om mitten
Bläckplumpar Rorchaktest Osäkerhet
Relationer
Det du läser avslöjar dig. Du ser bara
häxor som brinner. Om det enda du ser är det som har gått upp i rök i en
katastrofal förfluten tid vilken bara till hälften –
nej,
inte ens det – nedtecknats och blivit historia,
har inte det med bilden utan med dig att göra. Men:
ingen bild befinner sig på säkert avstånd från en katastrofal historia
och den som litar till pigmentet att tala – att säga sitt – så att säga,
sällar sig till en falang i vilken människans röst inte nödvändigtvis är den mest
relevanta. Det vill säga,
häxerier.

Karmosin. Karbon. Den optiska villan. Verket
som skjuter ut ifrån sig själv
och mörkret som tätnar.

Du ställer dig till vänster om bilden
med ryggen mot väggen.

Text av: Imri Sandström